Jag vet hur lätt det är att i tillfrisknandet från ätstörningar få en längtan tillbaka till ”den gamla kroppen” och tankar som: ”det var bättre innan, då när jag var sjuk” är vanligt förekommande. Det upplevs ofta läskigt med alla nya känslor som legat i dvala under lång tid men nu vaknar till liv. Att konfronteras med den nya kroppen kan till en början vara skrämmande. Ångesten är ofta mycket stark i de olika stadierna av tillfrisknandet. Tro mig, jag vet. Därför är detta inlägg riktat till just dig.
Varför kommer längtan tillbaka? Förmodligen upplever du något jobbigt just nu, känslor som du tidigare hanterat med svält eller mat behöver du nu möta, känna och stå ut med. I ätstörningens vassa klor stängdes de flesta känslor av, det var praktiskt, man hade kontroll över hela sig själv… men är det verkligen så du hade velat fortsätta leva ditt liv? Som en zombie? Är det inte bättre att nu, en gång för alla, lära dig att ta hand om dina känslor på ett konstruktivt sätt istället för att dölja dom, att göra dig ansvarig för dina dom istället för att förneka att de finns.
Längtan kan också handla om att du upplever något som gör dig osäker just nu. Jag vet att en stor ”vinst med sjukdomen” upplevdes vara den där euforin som gjorde att man kände sig stark, även om den var falsk. Och då handlar det ju om att du saknar en känsla av att vara nöjd med dig själv och känna dig trygg och stark i den du är. Den känslan börjar alltid inifrån, den känslan har egentligen aldrig kommit ifrån en ”magisk siffra på vågen”, det handlar bara om regler man satt upp i huvudet. Du kan uppleva samma nöjdhetskänsla med dig själv som frisk, jag lovar – det går! Men då måste du börja inifrån och ut. Många idag, även ”friska människor” tänker direkt att: ”Oj, nu känner jag att jag inte duger som jag är, då måste något fixas till”. Man ändrar stil, kläder eller önskar att man går ner i vikt, men det handlar aldrig om det. Det är bara du som bestämmer när belöningssystemet i hjärnan ska sända ut måbrakänslor. Det är bara du som är ansvarig för att träna upp hjärnan till att tänka ”jag duger som jag är = nöjd”. Om du alltid ska behöva fixa något så fort osäkerhetskänslorna slår till, kan du kämpa dig blodig för resten av ditt liv. Det är lika bra att sluta fred med sig själv en gång för alla. Tänk såhär nästa gång: Oj, nu känner jag mig osäker, då är det att bekräfta mig själv som är lösning, det är vad jag behöver göra!
En ätstörning kan även innebära att vi söker uppmärksamhet och vill känna oss älskade. Vi behöver inte grotta i när du inte känt dig älskad eller hur det blev svårt för dig att be om kärlek. Se till att förmedla och kommunicera dina känslor. Vi behöver bara fokusera på det framöver. När du känner att du behöver andras stöd: BE OM DET! Om du tvekar ifall någon i din familj älskar dig, prata om hur du känner! Men svält dig för bövelen inte för att få det bekräftat.
Glöm inte heller att en ätstörning i grunden triggas av manipulation och förnekelse. Ätstörningen behöver dessa två aspekter för att ens överleva i våra hjärnor. Det handlar inte bara om manipulation och förnekelse gentemot din omgivning, utan framförallt dig själv. Du blir själv lurad av ätstörningens illusioner kring vad som är rätt och fel. Det är svårt att se när man är mitt uppe i sjukdomen. Luta dig tillbaka och tänk efter. Vem väljer att få en ätstörning? Ingen! Man blir successivt mer o mer lockad att följa denna destruktiva röst i huvudet. Stegvis förblindar sjukdomen även Dig. Det innebär att du inte kan tänka så rationellt som du kan som frisk. Det innebär att ätstörningen alltid kommer viska på dig och locka dig tillbaka genom att tänka ”det var inte så farligt ändå, jag mådde väl ändå rätt bra som sjuk”.
Mådde du verkligen bra när du var sjuk? Jag utmanar dig. Du ska få välja, och det val du väljer kommer du vara tvingad att hålla för resten av ditt liv. Hade du då med handen på hjärtat valt det sjuka livet? Vad är egentligen en sjuk kropp värd, med allt vad det innebär som fysiska symtom, isolering, depression, sjukhusbesök, muskelkramp, magont, försvagat hjärta och så vidare? Om du istället väljer den friska kroppen med allt vad det innebär; gemenskap, riktiga känslor, hälsosam livsstil, mer glädje och frihet? De flesta jag ställt den frågan till svarar det sistnämnda och väljer det friska för det känns mest rätt. Det gör mig så lycklig och hoppfull! Det bevisar än en gång att det är inte den sjuka kroppen du längtar efter, det är känslorna som du behöver titta närmare på och se på vilket sätt du kan få ut exakt det du vill av det friska livet.
Så.. vad är då egentligen värt mest? Att stå ut en relativt kort stund med svår ångest för att sen bli fullt frisk och fri, kunna acceptera nya kroppen precis som den är? Eller att gå i ett ständig kamp med sig själv i hopp om att någon gång bli nöjd. För erkänn, du var inte helt nöjd ditt liv heller i ätstörningen.
Du förtjänar det bästa!
